Gefle IF hade inför säsongen 2019 det ganska lågt ställda målet att stabilisera sig i division 1. Målet om stabilitet var den första delen i den nya treårsplanen som på lång sikt innebär att när säsongen 2022 startar ska klubben vara tillbaka i elitfotbollen. Hur stabilt blev det? När vi nu summerar säsongen kan vi konstatera att vi slutade en poäng över negativt kval.
Under säsongen har vi i Carrickläktaren uttryckt en oro och krävt en förändring för att se bättre resultat. Tack vare en seger i sista omgången mot Sollentuna lyckades vi klara oss kvar i Norrettan. Med kniven mot strupen gav laget sitt yttersta, precis som vi hade hoppats på. När det ställdes på sin spets var det vilja och glöd som räddade oss från ett ovisst kval med nedflyttning till division 2 som mardrömsscenariot.
Efter matchen i Sollentuna kände vi framför allt en oerhörd lättnad. Samtidigt måste det sägas att vi inte skulle ha försatt oss i denna situation från första början. Faktum är att vi balanserade på randen till division två. Det går inte att veta exakt hur hårt slaget hade blivit av att ramla ner i tvåan, men ett ord som “katastrof” ligger tyvärr ganska nära till hands.
Gefle IF har anor från 1882 och engagerar många människor. Från barn, ungdomar och ideella krafter inom den breda basverksamheten till alla lojala supportrar som de senaste åren nästan bara har fått lida men som ändå följer laget överallt. Vi hamnade i bottenskiktet av den vanliga ligan men i topp av publikligan. Det vi har tvingats uppleva de senaste säsongerna, med ett ras genom seriesystemet och två pinsamma derbyförluster mot Sandviken, är ovärdigt vår förening.
När vi efter “Poyahösten” 2017 med nöd och näppe lyckades hänga kvar i Superettan begicks misstag som vi inte vill se återupprepas. Risken är i så fall stor att vi gör om samma resa, det vill säga att nästa års resultat blir ännu sämre och att vi åker ur igen. För att “komma ikapp” i treårsplanen handlar nästa säsong både om att stabilisera sig och att utvecklas i Norrettan, annars måste planen revideras.
Hur kunde vi hamna här? Ett av de största misstagen som begicks efter säsongen 2017 var att Johan Mjällby rekryterades som ersättare för Poya Asbaghi. Men i själva verket började det tidigare, bland annat genom rekryteringen av Pär Lagerström som klubbchef. Det är en lång kedja av slarviga och felaktiga beslut som har lett fram till att vi är där vi är idag. Det handlar om misslyckade rekryteringar och rekryteringar som aldrig gjordes.
Elitverksamheten är den resultatinriktade del som när allt kommer omkring bär upp resten av föreningens verksamhet. Denna del måste därför vara högst prioriterad och arbetet med den måste ske med betydligt mer noggrannhet och skärpa än vad som har varit fallet under de senaste åren.
Tyvärr har en röd tråd genom säsongen varit en bristfällig spelidé med ett misslyckat anfallsspel där vi gjorde minst mål i hela serien. Utöver ett tydligt spelupplägg har även en sportchef länge saknats.
Efter klubbchefen David Norell-Husseins avhopp har styrelsen beslutat att ersättaren ska ha dubbla roller och vara både klubbchef och sportchef. Även om den kommer väl sent, välkomnar vi förskjutningen mot det sportsliga. Vi önskar också att den nya klubb- och sportchefen har ett mycket tätt samarbete med tränaren och att de jobbar kring en gemensam idé om hur vi ska spela. Och återigen – en noggrann rekryteringsprocess krävs för att undvika tidigare missöden.
Vår åsikt är att det med nuvarande tränarduo, Marcus Bengtsson och Jonas Andersson, inte är realistiskt att fullfölja treårsplanen. Vi vill dock poängtera att hjärta för föreningen är något vi värderar högt och vi vet att det finns både hos Marcus och Jonas.
Huvudtränaren Marcus Bengtssons kontrakt går ut efter den här säsongen. Marcus är en väldigt sympatisk person och vi uppskattar verkligen att han alltid har försökt föra en dialog med supportrarna, trots tunga motgångar. Vi vill tacka honom för all den tid han har lagt ner på klubben och herrarnas A-lag, men vi tror inte att han är den som kan utveckla det här laget spelmässigt och göra så att vi lyfter i tabellen.
Vi har gått igenom ett ekonomiskt stålbad. För första gången på länge kan det bli ett ganska trevligt bokslut. Hela föreningen kommer att tjäna på att vi nu lägger satsningen där den som mest behövs. Men det krävs också att denna satsning är ordentligt genomtänkt.
En ny sportchef ska in. En ny tränare ska in. Två kolossalt tunga och viktiga poster och den här gången måste rekryteringarna bli rätt. Snälla, gör inte om samma misstag som tidigare.
/Carrickläktarens styrelse